Nu, några veckor sent, tar jag mig äntligen tid att sammanfatta några tankar kring det första momentet på kursen som jag tog del i.
Jag kastades in i en lektion där vi omedelbart delades in i slumpade grupper och fick en filmgenre och en plot i varje grupp. Sedan, med kameran i högsta hugg var det bara att filma. Jag ska inte gå närmare in i det arbetet här, jag nöjer mig med att berätta att jag under den dagen skrattade jag nog mer än jag har gjort under hela min tidigare studietid...
Det jag är intresserad av att diskutera vidare i det här blogginlägget är den efterföljande diskussionen om film i undervisningen och att bedöma film.
Måns började med att visa en dramaturgisk kurva för film i form av en val, Frida har gjort en riktigt fin version av den här. Den fick mig att börja fundera över den i mina ögon mer klassiska berättarmodellen "späckhuggaren", den är lik valen, men samtidigt helt tvärtom.
Späckhuggaren, som Ulf Ärnström presenterar i Varför? En bok om berättelser i undervisningen (2008) är en modell som baseras bland annat på att Astrid Lindgren lär ha sagt att en bra berättelse är som en gädda: först en käft som biter fast, sedan en lång matnyttig bit och så en svans som snärtar till på slutet. Gäddan har sedan blivit en späckhuggare eftersom det är ett mycket mer dramatiskt djur!
Jag brukar ge min teatergrupp en presentation av späckhuggaren när vi arbetar med berättande och för mig fungerar den riktigt bra.
Jag är inte helt bekväm med valen, varför börjar intrigen på valens rygg och slutar på valens huvud? Och varför börja med svansen? Det enda som jag tycker känns logiskt är den mjuka avrundningen på slutet.
Egentligen tror jag inte att det spelar någon större roll om man beskriver dramaturgin som en späckhuggare eller som en val så länge man ger sina elever en uppfattning om att de bör utgå från någon typ av struktur i sina berättelser.
Kanske är valen bättre för film medan späckhuggaren passar bättre vid muntligt berättande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar